Judit och Judit blir en del av mitt liv

Judit och Judit har äntligen blivit en del av mitt liv mer än ett roligt reklaminslag på tv. Nu kommer de även bli en del av min dator. Jag har nämligen beställt bredband från Com Hem, så nu kommer jag för första gången i mitt liv ha en snabb och fungerande internetuppkoppling. Det är nästan komiskt hur otur jag och min familj har haft med våra internetuppkopplingar, men nu är det över. 25 Mbit/s är det jag kommer få vänja mig vid nu. Det är minst sagt välkommet! 

Sommarlov med TD-tröjan

Har ni någonsin sett något vackrare? Det är vår TD-tröja som TD-gruppen har designat. Den är jättemysig och fin. Precis så som alla vi TD:are är. 

Okej, nu har jag fått skryta lite om att vara TD:are. Det jag skulle säga är att jag nu har sommarlov fram till 27 augusti då jag skriver omtentan i Mekanik, för jag klarade inte av att skriva den helt enkelt. Men hur skönt är det inte att ha sommarlov liksom? Jag har aldrig längtat till ett lov så mycket som jag har gjort nu. Jag behöver det verkligen. Dessutom börjar jag jobba på mitt första "riktiga" jobb på måndag. Jag ska sitta i kassan på City Gross och lära mig PLU-koder. Det ska bli roligt det. Jag kommer vara en sådan där irriterande praktikant som gör allting fel och långsamt i början så att det bildas en lång kö med irriterade och stressade människor som bara vill komma hem och undrar varför jag är så inkompetent. Det  kommer bli roligt det! Fast jag tror jag kommer lära mig rätt fort hur man gör, så den där "jobbiga praktikant"-fasen kommer nog inte hålla så länge...

Jag är tillbaka!

I januari skrev jag: "Jag vill blogga mer och få fler besökare". Som ni kanske har märkt gick det inte så bra. Jag hamnade i en bloggtorka helt enkelt, och det fanns så mycket annat att göra än att sitta och blogga hela tiden. Att gå på universitetet och träna sex gånger i veckan tar sin tid liksom. Nu är det dock sommarlov fram till september, så nu ska jag komma igång igen. Det blir dags till att ta med sig kameran vart man än går, redigera bilder i Photoshop och komma på roliga saker att skriva om, men jag har inget emot det alls. Jag tycker ju om det. Så nu ska jag få tillbaka mina skrivarfingrar och försöka blogga minst en gång om dagen, men jag lovar inget. 

Ja, det var allt för mig idag. Peace out!

Våga gå utanför din comfortzone!

Under hela läsperioden har min lärare i Industriell ekonomi sagt att vi ska få gå på en föreläsning med två gästföreläsare som hon hade som elever för några år sedan. Två elever som nu har företag värderade till sisådär 300 miljoner kronor. Inget märkvärdigt alltså... Hur som helst var de och föreläste för oss idag för att få oss att starta egna företag.

Bland det första de sa att de hoppade av skolan efter två respektive tre år. Det kändes lite konstigt, men när de sedan fortsatte förklara blev det hela väldigt logiskt. Redan när de började studera på LTH behövde de inte ta några studielån eftersom de redan hade jobbat ihop tillräckligt mycket pengar för att slippa det. När de sedan hade gått några år och gått Industriell ekonomikurserna med Mona (min lärare), vilket de förklarade var den absolut bästa kurserna de hade gått och har mest användning för nu, ville de istället satsa på att starta företag. De ansåg att de hade fått tillräckligt mycket kunskap från skolan att de inte behövde gå kvar. Något de uppenbarligen gjorde helt rätt i.

De fortsätta sedan förklara att man bara ska göra. Inte tänka så mycket på vad som kan gå fel och komma med massa bortförklaringar. Bara göra, och sedan gjorde de något som jag känner faktiskt kommer förändra mitt liv. Jag vet inte hur mycket, men det kommer att påverka hur jag lever. Det vet jag. Det de gjorde var att de höll upp en bok och sa att den här måste alla som vill starta ett företag läsa, och frågade sedan om någon ville ha den. De flesta räckte upp handen och sa att de ville ha den, men de gav inte boken till någon. Till slut gick en kille fram hoppade upp, tog boken och gick och satte sig igen. I föreläsningssalen satt det nu runt 200 stycken snopna studenter och undrade vad som just hände. Då frågade föreläsarna varför det inte var någon annan som gick fram och tog boken. Vad var det som hindrade oss? Varför vågade vi inte? Hade de sagt att man inte fick göra det? det var inget som hindrade oss från att faktiskt göra det, men ingen gjorde det.

Det var då de fick mig att inse hur styrd jag egentligen är av ett invant mönster. Ett beteende som man har fått lära sig från barnsben. Man ska sitta kvar snällt, räcka upp handen och inte sticka ut för mycket. Och hur mycket missar man inte här i livet bara för att man inte vågar egentligen? Det är dagligen jag skulle ha velat göra saker men inte gör dem bara för "att man brukar inte göra så". Vem är det som bestämmer det egentligen? För att killen vågade gå fram och ta boken fick han den också, medan vi andra som också ville ha boken bara satt kvar och gjorde så som vi har fått lära oss att vi ska göra. Vem var det som förlorade? Inte var det killen med boken i alla fall...

Utifrån det ska jag nu börja se på saker annorlunda. Jag ska inte fastna i den svenska lagomnormen. Jag ska våga göra det jag vill göra och inte tänka så mycket på vad som kan gå fel. Det fick jag bevis på idag att man har mer att förlora av att inte våga än att faktiskt våga. Jag ska helt enkelt våga mera. Bara göra helt enkelt.

"Don't touch my shit"

Är inte det här den bästa välgörenhetsreklamen någonsin?

Nio dagar till lycka

För ett tag sedan anmälde jag mig att vara med i en undersökning som mäter hur lycklig man är. Nu ska jag därför under nio dagar göra saker som sägs göra en lycklig, och därefter se om de stämmer. Första dagen fick jag se till att boka upp mig med fysiska och sociala aktiviteter, andra dagen skulle jag skriva upp fem saker jag är tacksam över och idag ska jag göra fem snälla saker. Jag har gjort två...

Det är mycket svårare att göra snälla saker än vad jag trodde att det skulle vara? Vad ska man göra liksom? Nu låter jag som världens ondaste människa, men det är faktiskt svårt. De gav exempel på att man kunde ge blod och sådant, men det är inget för mig. Har ni något förslag på vad jag kan göra?

Hur som helst kände jag mig redan lycklig innan jag började med undersökningen, men mer skadar ju inte. Träning gör en verkligen glad, och i kombination med musik kan jag inte sluta dansa runt i min lägenhet. Skit samma att jag ligger lite efter med skolarbetet för tillfället. Det tar jag igen i helgen, för det var det första jag fick lära mig i undersökningen - sluta oroa dig. 90 procent av allt vi oroar oss för kommer aldrig att hända, och genom att vi oroar oss mår vi sämre och presterar sämre, så varför ska man då oroa sig? Bara onödigt...

När humöret är på topp

Visst är det underbart när man vaknar upp och är på grymt bra humör? Nu när jag har börjat träna på riktigt igen känns allt mycket enklare att göra och humöret är på topp. Igår var jag och Sofia på ett "Indoor Walking"-pass (Det blev ingen aerobicstriptease, för det fanns inte plats för oss båda, men om två fredagar. Då jävlar ska vi visa hur smidiga och sexiga vi är!) och det var hur jobbigt som helst. Man stod där på sin maskin och jobbade och svetten riktigt rann om en. Nu har jag alltså träningsvärk och är hur nöjd som helst. Jag ska nog gå på fler pass. Jag behöver någon som skriker på mig. Det finns ett boxpass på torsdagar som jag funderar på. Då kan jag göra pappa nöjd också.

Nä, nu ska jag ta och fixa i ordning något att äta och sådan ska jag ner på gymmet igen. Jag har verkligen blivit träningsnarkoman igen...

Dansandes på 26 kvadrat

Ungefär så här har jag sett ut den senaste veckan när jag har lagat mat, duschat, borstat tänderna, pluggat ja, allt egentligen. Jag har varit på otroligt bra humör, och det beror nog på att jag har haft Tove Styrkes låt Million Pieces - Familjen remix på repeat på högsta volym. Jag verkligen älskar den låten, och man blir på sådant otroligt bra humör! Om ni känner er lite nere ska ni definitivt sätta på den låten så lovar jag er att ni blir på bättre humör. Om inte så måste det vara något fel på er. Det kan ju inte vara så att folk har olika musiksmak. Nä, inte då...

Nä, nu ska jag ner till gymmet igen och leka vältränad. Jag var på gymmet i två timmar igår och stretchade i 20 minuter. Det var så otroligt skönt! Allt är så "otroligt", "jätte..." och "underbart" nu känner jag. Tack Tove!

Gymnasiebesöket var en succé!

Ni anar inte hur nervös jag var imorse! Jag visste att klockan ett ska jag stå framför en klass jag aldrig någonsin har träffat förut och prata om varför man ska plugga vidare efter gymnasiet. Det har jag aldrig gjort förut. Någonsin.

Vid tolv tog i alla fall jag, Sofia och Emil, vi fakultetsambassadörer för dagen, en buss mot Pauli gymnasiet i Malmö. Innan jag hoppade på bussen kände jag mig väldigt nervös, men när jag väl hoppade av var jag bara pepp på att få hålla presentationen för klassen. Efter ett tag kom vi till skolan och in i klassrummet kom vi också till slut. Trots att jag envisades med att gå av på fel våning...

Vilken succé det blev! Jag hade väntat mig en skoltrött klass som bara väntade på att få gå iväg, men de var riktigt intresserade och ställde massor med frågor. Det bästa av allt var att jag kände mig riktigt bekväm i rollen också. Jag stod där och pratade på och fick klassen att skratta flera gånger när jag beskrev hur jag var  cheerleader under nollningen, och att jag inte kan stava till soppor (eller stavas det sopor? Vem vet...). Nu vill jag bara ut igen och hålla presentationer för fler klasser, för det här känns verkligen som min grej att göra. Riktigt roligt var det!

Dags att propagera på gymnasier

För ett tag sedan gick jag med i Fackultetsambassadörerna här i Lund, och på onsdag ska jag ut på mitt första uppdrag. Jag, Sofia och Emil från nano ska åka till Pauli gymnasiet i Malmö och propagera för varför det är så bra att plugga vidare. Det ska bli roligt men också lite nervöst. Jag har aldrig gjort något sådant förut, men man måste göra allt en första gång, eller hur?

Sedan har jag fått rollen att agera "kändis" också. Jag ska tipsa om min blogg och Väljayrkebloggen på Sacos hemsida. Jag ska ta med mig tidningen och allt. Kanske är det någon som känner igen mig? Vem vet...

Och du Mr Stalker Lillfingret... Jag vet var du bor...