I min gröna regnjacka

Jag älskar varma sommarregn. Det är inte mycket som slår det. Därför tog det inte emot att slänga på mig min gröna favoritregnjacka och cykla iväg till affären för att handla mat. Det är något med att känna varma vattendroppar mot ansiktet när jag cyklar som gör att jag känner lugn. Att dessutom höra hur regnet smattrar mot regnjackan blir nästan mediterande. Jag skulle ha kunnat cykla där i timmar om det inte var för att jag faktiskt behövde handla och att jag precis innan hade gått på en två timmar lång promenad med Frida. Om det skulle vara en hel sommar med varma sommarregn skulle nog många bli irriterade och klaga på det dåliga vädret. Själv skulle jag ha tagit min gröna regnjacka och låte regnet falla ner på mig medan jag ler för mig själv.

Tre år med min älskling

För exakt tre år sedan idag låg jag och min pojkvän i sängen och pratade. Vi hade då dejtat i några månader vilket egentligen är ett mirakel med tanke på den katastrofstart vårt dejtande hade. Vi låg i alla fall där och pratade, och jag vet inte riktigt hur frågan kom på tal, men när vi sedan somnade var vi pojkvänner.

Det har nu gått tre år och vi är fortfarande tillsammans. Man vet att det är rätt när någon orkar stå ut med mig under så lång tid. Tack för att du finns för mig älskling!

(Ja, jag vet att det här är ett otroligt cheesy inlägg att skriva om, och det är säkert rätt tråkigt att läsa, men ibland måste man helt enkelt skriva sådant här.)

Klarvaken mitt i natten

Hur ofta är det så att man vaknar mitt i natten och önskar att klockan vore mer så att man kan gå upp? Inte särskilt ofta, eller hur? Vanligtvis önskar man att man skulle kunna få sova en timme extra eller tre. Så var dock inte fallet för mig inatt. Jag vaknade klockan 03:05 och var klarvaken. Det var totalt omöjligt för mig att somna om under en timme. Jag bara låg där och ville gå up men visste att jag inte skulle klara av dagen ifall jag bara hade sovit i fyra timmar. Till slut somnade jag i alla fall om och sov i drygt två timmar till för att sedan gå upp 05:43. Även då var jag klarvaken.

Vad är det som är fel på mig egentligen? Jag vet efter 24 år av studier att jag behöver mer eller mindre exakt 8,5 timmars sömn. Om jag får mindre än så glömmer min kropp hur det är att vara människa och ser istället ut som på bilden ovan. Men inatt klarade jag mig på sammanlagt sex timmar, och då hade jag ändå tagit en timmes "paus" mitt i. Jag kan ju alltid hoppas att min kropp har programmerat om sig och istället klarar sig på sex timmar. Det är 2,5 timmar extra om dagen som jag kan hitta på något annat istället. Det skulle vara riktigt skönt det...

Dubbel glädje med trasiga torkskåp

Visst är det underbart när man har spenderat tio minuter till att hänga upp all tvätt i torkskåpet för att sedan upptäcka att torkskåpet i fråga inte fungerar? Man blir alldeles glad i kroppen och tänker: "Åh, vad roligt. Nu får jag göra denna otrolig roliga och givande aktivitet en gång till". Nä, nästa gång jag tvättar ska jag se till att vara säker på att torkskåpet fungerar innan jag fyller den med kläder. Saken är bara den att det här inte är första gången som det händer mig, men inte har jag kontrollerat torkskåpet för det. Minnet är bra med kort, eller vad är det man brukar säga?

Dansa med Lily Allen

Ni vet den där känslan när man hör en bra låt och inte kan sitta still? Den känslan har jag i princip varje gång jag sätter på Spotify. Det spelar ingen roll vad det är för typ av musik. Tycker jag om låten kommer jag utan undantag dansa till den. Dessutom sjunger jag med för full hals. Med tanke på att det är papperstunna väggar i mitt hus måste mina grannar hata mig. Detta är trots allt en aktivitet jag spenderar minst en timme om dagen till att göra. Speciellt när jag diskar och lagar mat. Jag har dock inte fått några klagomål än, men det är nog bara en tidsfråga.

Den låten jag lyssnar sönder för tillfället är "Air Ballon" med Lily Allen. Den är så trallvänlig, och man klappa händerna till den i sådana där ramsor man gjorde på mellanstadiet. Jag älskar det! Så om ni mot förmodan skulle gå förbi min lägenhet och se mig hoppa runt och se allmänt galen ut vet ni varför...

Öka nivån på glädjekontot

Nu när jag har sommarlov har jag av naturliga skäl inte varit vid skolan på ett tag. Jag behövde dock skriva ut några papper idag, så jag tog en promenad till skolan. Framför skolan finns det en stor gräsmatta. Den brukar, som man hör på namnet, bestå av gräs, men nu när jag gick förbi den var den full av prästkragar. Den var verkligen full utav dem, och det gjorde mig så glad.

Under den senaste läsperioden i skolan har det varit väldigt stressigt, så jag har inte varit mitt vanliga glada jag. Därför har jag bestämt att den här sommaren också ska vara ett tillfälle för mig att öka nivån på mitt glädjekonto. Göra saker som gör mig glad. Träna, gå på promenad, sätta mig på något mysigt ställe och läsa en bra bok. Ja, det kommer bli en bra sommar det här.

Våga vägra kaffe

Finns det något bättre än att ta en kopp av sitt favoritte på morgonen och bara ta det lugnt? Ja, man kan ta en kopp kaffe istället, kommer säkert många av er säga, men jag håller inte med. Min kära pojkvän har försökt få mig att dricka kaffe, men varför skulle självmant stoppa något så beskt i min mun? Människan är evolutionärt programmerade att inte tycka om beska smaker, så rent teoretisk är det faktiskt jag som har rätt mot alla kaffedrickare i världen. Att kaffedrickarna sedan är i majoritet är en helt annan sak. Jag står dock på mig: Våga vägra kaffe!

Konsten att bli galen på bild

I dagens samhälle fullt med sociala medier blir det en hel del bilder på internet av en själv. Utifrån dessa bilder har jag upptäckt att jag har tre lägen: snygg, ful eller galen.

Frida, åt vänster på bilden, har varit på en utbytestermin i Kanada och kom hem i veckan. Vi bestämde oss därför för att ha en liten välkomstfest för henne igår. Någon gång under kvällen bestämde Elin att ta en bild på oss. Eftersom jag satt på samma sida som henne behövde jag luta mig framåt för att komma med på bilden. Resultatet blev som ovan. För att se det tydligare kan vi titta på följande förstoring:

För att ha blivit bra på bilden borde jag ha valt en smickrande vinkel, fått till ett fint leende och en vänlig blick. Riktigt så blev det dock inte. Det blev istället en galen Dennis, och tur var väl det. Jag har inte haft så roligt på länge. Jag skrattade så mycket att jag fick tårar i ögonen. Jag vet inte hur jag gör, men jag har gåvan att bli galen på bild, och självklart delar jag med mig av det. Lite självdistans måste man ändå ha i den narcissistiska värld vi lever i nu.

Från vit IKEA-tavla till färgglatt konstverk

Det senaste året har jag haft tre vanliga whiteboardtavlor från IKEA på min vägg. Dessa har varit bombarderade av vykort, biobiljetter, fotografier, ja, i princip allt som gick att sätta upp med magneter. Till och med en plastpåse från Disney Store fanns med. Ju plottrigare tavlorna blev desto mer började jag irritera mig på dem. De tog för mycket uppmärksamhet, och jag blev rent utav stressad av att titta på dem. Någonting behövde därför göras.

Igår kände jag en släng av kreativitet och bestämde att jag skulle fixa plottrighetsproblemet. Jag monterade därför ner whiteboardtavlorna och slog sedan in tavlorna i omslagspapper. Jag monterade sedan upp tavlorna på väggen igen och satte endast tillbaka de finaste sakerna på tavlorna. Helt plötsligt hade jag fått ett färgglatt konstverk i min annars rätt så vita och tråkiga studentlägenhet. Det hela tog kanske 20 minuter att göra och var ytterst lätt att göra.

1104 dagar senare

1104 dagar... Så många dagar har det gått sedan jag bloggade här sist. Det är en hel del dagar. Varför det har tagit så lång tid för mig att blogga igen är rätt lätt att svara på - jag tröttnade. Bloggandet hade blivit något tidskrävande, och jag kände inte att jag hade något intressant att skriva om.

Efter den långa frånvaron är jag dock tillbaka, och det enkla svaret på varför är att jag nu har tid. Jag har nämligen tre månader med arbetslöshet att ta död på innan jag påbörjar mitt femte och sista år på min utbildning. För att jag inte ska bli totalt uttråkad har jag därför bestämt mig för att det här ska bli en sommar där jag låter min kreativitet flöda på de sätt som faller mig till smaken. En del av denna kreativitet har jag tänkt mig är skrivandet. En del som en gång i tiden var en stor del av mitt liv, som jag dessutom uppskattade, men som jag lät dö ut. 

En kompis till mig sa till mig att det är lite fjortisaktigt att blogga när jag berättade för honom att jag funderade över att börja blogga igen. Jag kan hålla med honom till viss del. När jag läser mina gamla inlägg på den här bloggen, och min förra blogg, känner jag att mitt språkbruk inte var det bästa, och att jag var lite väl personlig ibland. Dock tycker jag att bloggandet inte behöver vara fjortisaktigt. Det blir vad man gör det till.

Eftersom det faktiskt har gått 1104 dagar sedan sist jag bloggade har jag av naturliga skäl förändrats. Förhoppningsvis till det bättre. Den uppenbart största skillnaden, som ni ser ovan, är att jag har skaffat glasögon. När jag började på min utbildning för fyra år sedan hade jag perfekt syn, men år av stirrande på svarta tavlor i dålig belysning och på datorskärmar under skolarbeten har gjort att synen inte var som den var. Jag är dock inte så ledsen över det, för jag har alltid velat ha glasögon då jag tycker det är bland det mest tilltalande som finns. En annan väldigt viktig förändring är att jag nu har en pojkvän som jag har varit tillsammans med i tre år. En pojkvän jag inte kommer berätta så mycket om då han är omöjlig att få på bild och inte delar min syn på sociala medier, men jag älskar honom ändå.

Mycket har som sagt hänt under tiden som har gått, och jag kommer berätta mer om det senare så att inte detta inlägg blir för långt. Jag är i alla fall tillbaka här på bloggen som jag har gett en ny, mer stilren, design som tilltalar mig mer. Det ska bli roligt att börja skriva igen. Hoppas ni tycker det med.